”Som det mesta i livet, kommer de bra sakerna oväntat. Min resa med icebreaker började 1994. Jag var 24 år och min amerikanska flickvän hade precis kommit tillbaka från sin vistelse på en merinofårfarm i Pohenui Island i Nya Zeeland.
Upplevelsen hade gjort ett stort intryck på henne, och hon övertalade mig att jag borde träffa fåruppfödaren. Ungefär en vecka senare träffades vi över en lunch. Uppfödaren Brian Brackenridge lade fram en t-shirt av ull på restaurangbordet. ’Vad tycker du?’ Jag tog på mig den direkt, till servitrisens förvåning. Den var inte alls som jag förväntat mig. Den kändes mjuk och len och otroligt bekväm, inte alls som det tunga, kliande ylle jag haft på mig som barn. Den var gjord av superfin merinoull som klippts från fåren på Pohenui Island. Jag bar den hela lunchen och gav inte tillbaka den.
Några månader tidigare hade jag åkt på en fem dagar lång kajakutflykt där jag hade haft på mig syntetisk polyester. Det var den tidens ’teknologiska’ friluftsmaterial. Det såg ganska snyggt ut, men kändes svettigt och plastigt att ha på sig. Andra dagen luktade jag hemskt. Jag blev chockad när jag fick reda på att alla syntetiska friluftsmaterial, som polyester och polypropen är tillverkade av plast. Det kändes märkligt att ge sig ut i naturen i en plastpåse. Det fanns ett problem, och jag hade precis hittat lösningen.
Under de kommande dagarna växte min kärlek till den där t-shirten. Vi blev oskiljaktiga. Jag sprang och bergsvandrade i den, bar den under skjortan på jobbet, när jag gick ut på kvällarna, och till och med när jag sov. Den var härligt mjuk, blev aldrig för varm och höll inte kvar odör. När jag tvättat den, även efter flera dagars användning, återfick den sin neutrala lukt till skillnad från andra friluftskläder. Den amerikanska tjejen åkte hem igen, och t-shirten fick ta hennes plats.
Det här var vad jag hade letat efter: en stor idé med global potential. Min magkänsla gick på autopilot och det kändes som om jag hade hittat min framtid. Jag sa upp mig från mitt jobb inom marknadsundersökning och omförhandlade mitt bolån genom att säga till banken att jag behövde renovera köket för 25 000 dollar. Med det nya lånet köpte jag konceptet bakom prototypplagget. Det kändes inte som en risk, utan som att jag inte hade något val.
Vårt syfte var enkelt och formulerat som en fråga: hur kan vi erbjuda människor ett naturligt alternativ till syntetiska friluftskläder? Snart uppstod en större möjlighet: hur kan vi byta ut de ohållbara petroleumkemikalierna som används i friluftsutrustning mot mer hållbara, naturliga alternativ?
Alla som provade produkten blev imponerade, och jag var övertygad. Mitt vägledande mantra var ’det här kommer att funka om jag inte strular till det’. Jag gissade mig fram och tog hjälp när jag kunde. Jag skrev en affärsplan, hittade åtta investerare genom mina vänners föräldrar som var villiga att låna ut 200 000 dollar, och samlade ihop en grupp av mentorer med passion och erfarenhet. Vi hade en tydlig vision, och 1995 föddes icebreaker. Vi var en liten grupp med en stor idé: att hjälpa människor komma i kontakt med naturen och bära naturliga produkter.
icebreaker betyder isbrytare. Det innebär att hålla sig varm, men den underliggande betydelsen handlar om att bryta is – mellan människor och naturen och mellan naturfibrer och din kropp – genom nya idéer och relationer.
I slutet av det året hade 14 djärva friluftsbutiker i Nya Zeeland våra produkter i sitt sortiment. De var de första som vågade satsa på en ung kille med en dröm, en Datsun, en resväska full av baslager i merino och en rekommendation från sir Peter Blake.
Nu, mer än 20 år senare, finns icebreaker i 40 länder, men vår enkla idé förblir densamma: att ta naturfibrer skapade för att hålla ett djur – ett merinofår – vid liv, och förvandla dem till högpresterande, naturliga kläder som håller människor vid liv i naturen. Människor behöver naturen. Naturen är botemedlet mot vårt stressiga stadsliv. Den återupplivar och skapar balans i vår själ. Naturen har svaren.”
